av Bernt Saxin
Hur skapa plattform för problemlösning?
Problemet med att lösa problem är ju ofta att folk inte har en gemensam syn på vad som orsakar problemet, många gånger just pga komplexiteten. Ibland är man t.o.m. oense om vad som är problemet.
Detta känner vi igen från politiken där låsningar i sakfrågor ofta är doktrinära och mer liknar religiös fundamentalism, men ibland även det motsatta med total underkastelse och kapitulation för populistiska åsikter, utan egentlig faktagrund eller pga för tunna analyser. Inte sällan beror detta på att man inte ens är tillräckligt insatt i hur systemet eller verksamheten fungerar, dvs hur processerna ser ut. Men det kan också förekomma hos beslutsfattare i företag eller offentlig verksamhet att olika uppfattningar råder om förutsättningar och orsaker, därmed hur problemen bör lösas. Dessutom är det ofta policies och regelverk som styr hur detta sker.
Hur kan man skapa en gemensam plattform för att sedan hitta konstruktiva lösningar på problem? Folk har ju olika erfarenheter, eller olika perspektiv, men hur sammanfoga dem? Ett sätt att synliggöra hur olika personer uppfattar verkligheten är att kartlägga hur de beskriver ett problem, dess orsaker och konsekvenser. Det är en utgångspunkt i systemtänkande att försöka beskriva problem i sina sammanhang, dvs att söka möjliga förklaringar till hur ett problem anses ha uppstått. Simulering är ett riskfritt och förhållandevis billigt sätt att testa olika problemlösningar och deras konsekvenser innan man beslutar om åtgärder.
Men i dagens värld premieras främst det fraktionerade tänkandet och ”snabba puckar”, dvs. kortsiktighet, maximal tillväxt, optimering, hög produktivitet (prestation per tidsenhet), och stordrift, utan att egentligen ifrågasätta, eller ännu värre, utan att utvärdera, om detta är bra eller dåligt eller vad det långsiktigt har för konsekvenser för oss människor, vår hälsa, våra värderingar, samhället eller miljön.
Det förekommer också en systematisk underminering av begrepp och urskiljningsförmåga, dels genom det nämnda fraktionerade tänkandet, och dels genom begreppsinflation till följd av
- att vi inte har tid att sätta oss in i sammanhangen
- att vi inte har tid att reflektera över företeelser och konsekvenser
- att vi inte har tid att dokumentera
- att vi inte har tid att följa upp och utvärdera
- att vi inte har tid att ens bry oss om vad som är viktigt eller att klargöra begrepp
Lägg därtill desinformation som företag eller olika intressegrupper försöker förmedla via sociala medier, media, marknadsföring, policies, myndigheter och annat, dvs det man vill få folk att tro, tycka, stödja eller följa, men där särintressen eller lobbyister ligger bakom. Men vem har tid eller ork att bry sig om varifrån informationen kommer?
Att vi inte ens bryr oss går ibland hand i hand med en övertro på att modern teknik, datorer, informations- och kommunikationsteknik, eller ”forskningen”, eller ”Big Data”, kommer att lösa problemen för oss, och att vi därför inte behöver anstränga oss eller att fördjupa oss i dem eller deras bakgrund (vilket vi ju ändå inte har tid med). Det kraftigt ökade flödet av information till följd av denna utveckling bidrar också till att det blir allt svårare att utvärdera informationens kvalitet, att se samband och konsekvenser, vilket i sin tur minskar vår anledning att bry oss. Detta är en klassisk moment-22-situation (dvs en ond cirkel) när tekniken som på 1990-talet högljutt proklamerades skulle bli vår Frälsare istället är på väg att bli vår Förslavare genom utnötning, avtrubbning och slutligen fördumning. Förvånar sig någon över våra ungdomars minskande förmåga till läsförståelse samt att lösa relativt enkla uppgifter i t.ex. matematik, naturvetenskap, som framkommit genom PISA-rapporterna? En mur av kritik har framförts att testmetodiken inte är vetenskaplig och att uppgifterna är irrelevanta. Kritiken om utformningen och verklighetskopplingen eller relevansen är säkert befogad, men kvarstår faktum att prestationerna är sjunkande på detta test som utförts över ett antal år. Men kan det finnas en koppling mellan sjunkande läsförståelse och minskat läsande av texter och böcker? Och kan det finnas samband mellan minskad läsförståelse, ökat flöde av information via digitala medier samt att lösa matematiska (och andra) uppgifter? Detta är djärva hypoteser, men var befinner sig forskningen respektive vad är de rådande åsikterna om detta? Detta är egentligen ytterligare argument till att öka sin egen insikt och förmåga att själv kunna lösa problem. Men vem orkar bry sig?
Främsta syftet med bloggen är alltså att dra en lans för tänkandet och för ökat reflekterande, för att utveckla förmågan att utvärdera informationens kvalitet (dvs att bli mer källkritisk) och för att utveckla förmågan att lösa problem såväl kort- som långsiktigt för att minska oönskade konsekvenser.
Varför är detta viktigt?
I en tidsålder då vi tror att vi kan ersätta det egna omdömet med appar och algoritmer som skall lösa problemen för oss är detta angeläget. Att abdikera sin problemlösningsförmåga och överlämna tänkandet åt tekniker, ekonomer, marknadsförare eller politiker med begränsad eller ingen insikt om det större sammanhanget kan vara riskfyllt, i längden rent av dumdristigt och destruktivt.
Men ”utvecklingen går inte att stoppa” hör man ofta invändas.
Om det verkligen är så, så är vi ju bara marionetter eller brickor som flyttas utom vår egen kontroll! Nej, ännu så länge har vi möjlighet att välja väg och påverka hur framtiden skall utformas, och den behöver inte leda tillbaka till 1700-talet, som man vanligen försöker skrämma folk med. Men för att nå dit förutsätter det att vi har insikt om var vi befinner oss idag samt att vi har en klar vision om hur vi verkligen vill ha det i framtiden.
Låt oss börja med att använda tekniken till det den från början var avsedd för, dvs som verktyg och hjälpmedel för att stödja – inte ersätta – mänskligt tänkande och kreativitet. Detta så att vi kan skapa ökad insikt om hur verkligheten ser ut, för att sedan kunna lösa problem mer långsiktigt och undvika de värsta fallgroparna (dvs nya oförutsedda problem och kostnader).
Välgjorda dynamiska simuleringar har potentialen att få oss att förstå hur komplexa system verkligen fungerar och förändras. I takt med att komplexiteten och förändringstakten i världen ökar blir sådana lösningar nödvändiga för att skapa en hållbar och ekonomiskt gynnsam framtid. Inte bara kan de leda till ökat välstånd, men de kan också hjälpa oss att bygga stabilare system – från energi och transporter till jordbruk, sjukvård och miljö bara för att nämna några områden. Det fordras dock att beslutsfattare som tjänstemän, planerare, företagsledare, och i viss mån även politiker, samt forskare, lärare och rådgivare får tillgång till de kunskaper och insikter dessa simuleringar kan leverera. Där är vi inte riktigt idag och därför får vi ett glapp i förståelse, vilket påverkar beslutskvaliteten — och kostnaderna! Dynamiska simuleringar ger däremot möjlighet att riskfritt testa olika tänkbara lösningar innan beslut fattas, därmed undvika dyrbara misstag.
Följ denna blogg så att du med kan lära dig hur man överblickar och löser komplexa problem med relativt enkla metoder.